Skelettet i klockstapeln

Jag sitter och korrekturläser biografin om mig som författaren Eva Wiklund har hållit på att skriva om mig i tre år, och i veckan ska den till tryckeriet. Det är mycket man minns då som man trodde man glömt!

Jag minns när jag var sju år och gick i ettan. Vi gick i en liten byskola i Iågstadiet. Bredvid skolan fanns en gammal klockstapel. En dag kom de stora barnen i tvåan och berättade att det fanns ett skelett uppe i klockstapeln. Till slut var vi så rädda så vi vågade bara gå så nära så att vi skymtade klockstapeln på håll och så skrek vi och sprang tillbaka.

En dag tog fröken med sig alla barnen till klockstapeln och berättade att det inte fanns något skelett där och alla barnen fick gå in i klockstapeln och själv titta efter. Efter det gick vi aldrig mer dit och lekte och vi tyckte att det roliga var borta, hela spänningen försvann.

Men som tur var hade vi ett grått ödehus som granne till vårdat hus och där kunde ju ett skelett kika fram bakom gardinerna på övervåningen i ödehuset och det visste ju alla barn som brukade vara i byn. Fast vi berättade ju aldrig det för någon vuxen förstås…

I mellanstadiet hade vi växt ifrån detta med skelett som dök upp här och var. Men som tur var fanns ju… Anden i glaset!! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s