Att hitta försvunna saker

I varje nummer av tidningen Nära letar jag försvunna saker. Jag har också en telefontid under en timme då jag sätter mig i ett visst känslotillstånd och med mycket fokusering då jag bara letar försvunna saker. Mer än så orkar man inte under en dag. Jag har arbetat med detta sedan jag var tonåring och använt förmågan hela livet för att hitta egna saker.

Jag tror att allt och alla vi har relationer till skapar ett slags emotionellt band, energispår mellan personen och det man tänker på. Starkast är det här bandet mellan familjemedlemmar och personer man känner mycket för. Då är det lätt även för de som inte är mediala att få en känsla av hur personen mår på avstånd. En viss procent av befolkningen tror jag har ett aktivt sinne för detta och kan både översätta alla saker till känslor inom sig, och registrera ännu svagare impulser av dessa emotionella band som människor sänder ut.

När jag letar försvunna saker tänker jag intensivt på personen just när jag ber personen tänka på saken de tappat. Dessa tankespår är mycket flyktiga och försvinner lätt, till exempel om man har något som tar ens uppmärksamhet i omgivningen, något som rör sig till exempel så att man tänker på det en sekund istället för att tänka på det man tappat. Eller om man tänker på en exakt likadan sak, till exempel en nyckel som den man tappat. Tankespåret går dit man flyttar sin tanke och då gäller det att vara uppmärksam på den skur av intryck som sköljer över en. 

Sedan behöver jag översätta intrycken som kommer iform av energi till inre bilder och den förmågan är något man är född med. Det är en förmåga att inom sig kunna översätta varke form och material till en känsla. När jag får till exempel en glas-känsla och formen kvadratkänsla inom mig, vet jag till exempel att det jag registrerar på avstånd är ett fönster. Är jag tränad kan jag istället känna på materialkänslorna att det är en tavla inom glas. 

Vissa material måste jag träna på i verkligheten för att kunna känna igen på avstånd. Därför har jag träningsperioder vår och höst där jag tränar på olika material så att jag ska känna igen dem på avstånd när jag följer tankespår och registrerar omgivningen. Det intressanta är att om saken som energispår hör till är förstört så kan jag hitta liknande saker på platsen. Som att tankespåret försöker hitta ett fäste någonstans.

Det går alltså inte att genom en skriven text hitta någons försvunna saker, för då finns det inte ett aktivt spår att följa. Utan ett tydligt tankespår får man också bilder som kan vara tydliga men de har inte samma snabbhet och djup, som att man är på platen. Jag tror att man ser bilder utan att det slår ut ett energispår men då blir det ett gammalt spår och det kan leda helt fel. Därför finns det så många som tror med säkerhet att de känt rätt fast det är ändå helt fel. Ibland försöker siare genom bilder och då blir det nästan alltid helt andra energispår än till den försvunna saken de följer. För vi skickar ut olika energispår precis hela tiden åt olika håll. Så det gäller att vara uppmärksam under några få sekunder just när personen eller om man själv tappat något, så att man kan få kontakt.

Att träna sitt sjätte sinne

När jag var barn tränade jag också förmågan, och jag tror det är något alla kan göra. Man ber någon att antingen gömma något på ett annorlunda ställe och sedan känna efter vart det ligger, eller också ber man bara personen tänka på en sak och försöker sedan beskriva var den ligger.

Jag använder förmågan varje dag så fort jag ska hämta något men inte lika detaljerat som när jag letar försvunna saker till andra.

Annons